Göteborgsmamman 25årig tvåbarnsmamma

Kategori: Förlossningen

9 saker du gärna slipper under förlossningen,

... -"Ta inte på mig, tack!" Varesig det är barnmorskan eller din partner som tänker tanken, så bör de hålla händerna borta! Det är absolut fel tidpunkt för beröring när jag har ett huvud mellan benen.

... -"Vad är det som stinker?!" Under förlossningen med Elise vaknar jag plötsligt till och känner hur det luktar ruttet. Det var ju 'bara' Fredrick som åt kebabtallrik - något som inte hände under förlossning nummer två, konstigt nog ...

... Fråga inte saker du inte vill veta svaret på. Om det gör ont? Jo, men det känns ungefär som om jag blivit sprängd där nere - var det något mer?

... -"Du bajsade nog nu". Och du blev nog singel nu.

... -"Vi kanske skulle såhär". Prata MED mig, inte ÖVER mig. Jag är fortfarande här - tro det eller ej.

... -"Folk har fött barn förr!" gör det inte mindre smärtsamt. 

... -"Jag är så trött." Jasså, det är du? Och jag ser pigg ut?

... -"Hur ont gör det?" Ska jag sätta poäng nu? Om jag säger mellan döden och att ha blivit överkörd - vad säger du då?

... -"Vill du testa att gå lite?" Nej. Tack. 

Har du något du gärna sluppit under förlossningen? Dela gärna med dig! 

 

Förlossningssnack,

Hej på er! 

Jag tänkte att jag skulle öppna upp mig lite och dela med mig av en känsla jag fick - eller inte fick - efter första förlossningen.

När jag var gravid - och långt innan dess - fick jag ofta höra att den där känslan man får när barnet kommer upp på bröstet är helt underbar. Att ingen känsla i hela världen slår den när man får träffa sitt barn för första gången. Den jämfördes med sjunde himlen och att tid och rum skulle upphöra att existera. Bättre än godis, glass och chips på en pizza eller att vinna miljonerna på lotto. Känslan skulle slå allt!

Jag var inte rädd inför min förlossningen. Varken före, under eller efteråt. Jag läste en bok om förlossningar, men valde att inte läsa fler efteråt. Förstå mig rätt, men jag var inte rädd och ville inte heller bli det. Under graviditeterna har jag läst otaliga förlossningsberättelser, men tagit till mig dem på ett mer förberedande sätt på vad som skulle kunna hända. (Jag älskar förresten förlossningsberättelser!!)

Vi kom in på förlossningen klockan 14 med Elise för ganska exakt 1,5 år sedan. Efter värkar och en helt ny upplevelse kom hon upp på bröstet - fet och lite vit av fosterfettet. Älskade lilla Elise. I samband med att hon kom ut började jag blöda ganska mycket och journalen visar att jag nästan var uppe i 1 liter - gränsen för att få blod. Jag förlitar mig väldigt mycket på läkare och sköterskor - jag vill gärna tro att de kan sin sak och är beredda på allt. Det finns inget jag kan göra, vilket gör att jag måste lägga mitt liv i deras händer. I samband med att Elise kom ut kom blod, och otroligt många läkare och sköterskor fanns nu i rummet. Det var säkert 10 stycken allt som allt som sprang fram och tillbaka. Jag som hade haft lustgas började få tillbaka ett skarpt sinne och undrade vad det var som hände. Varför var de så många där inne som ville kolla och hjälpa till? Varför stack någon mig med en nål i benet? Och varför fanns där blod på draperiet? 

Plötsligt hör jag Fredrick säga: -"Älskling, är du inte glad?". Jag tittade på honom och bort mig sköterskorna. Han mötte min blick igen och titta frågande på mig. -"Fredrick. Vad är det som händer?" Jag var rädd. Ingen sa någonting utan agerade snabbt från alla hörn. Han knöt min hand och la sin andra hand på Elise. Det fanns ingen rädsla hos honom och han talade lugnt till mig. 

Vad jag vet idag, som jag inte fick veta då, var att jag blödde mycket, men att anledningen till all personal var skiftbyte. Ett skiftbyte?! Det fanns inte i mina tankar, och att inte få fokusera på Elise till 100% gjorde att jag kände mig lite bestulen på den där känslan - förstå mig rätt :) Jag är absolut inte ledsen för det - hon har gett mig den känslan miljoner gånger om genom att bara finnas - men jag vill bara dela med mig av min upplevelse för att visa att ingen förlossning är den andra lik. Att 'allting som kan hända' inte alltid behöver vara något dåligt och att det är helt okej att inte behöva känns som alla andra. Du får ditt också! Du får känna kärleken, miraklet och vara med om en otrolig upplevelse - på sättet som är menat för just dig. Att föda barn är det fräckaste jag har gjort och det känns konstigt att inget kommer slå den känslan någon gång under livet. 

Och på tal om den där känslan så upplevde jag den med Julia - och låt mig säga såhär: den är verkligen helt fantasisk.

Kram. 

 

// Urtrött efter andra förlossningen - men herregud vad vi var lyckliga! När Julia var ute längtade vi otroligt mycket efter att få komma hem till Elise och visa upp lillasyster. Trots att hon nog inte förstod vad det var, så fanns det en viss spänning och nyfikenhet. Nu blandas det med tusen ton kärlek - älskade ungar! //

 

Efterkontroll,

Hej på er! 

Jag är precis hemkommen från MVC efter att ha gjort efterkontrollen efter Julia. Allting såg bra ut och vi bestämde oss för att inte göra någon gynundersökning eftersom det redan gjordes på sjukhuset när jag var där i fredags. Annars kollar man ju så att allt ser helt och läkt ut på sin efterkontroll - så att inga bitar finns kvar från moderkakan eller att man fått någon reva efter förlossningen :) 

Jag passade på att handla till middagen på vägen hem och nu är jag återigen hemma hos vår lilla sjukling. Hon mår absolut bättre idag, och efter att ha somnat med 40,1 grader i feber igår kväll så vaknade hon feberfri. Skönt! 

Vi har inga planer för dagen, men en promenad ska vi nog orka med. Jag tror på frisk luft när man är sjuk, sålänge man har ordentligt med kläder :) eller vad säger ni?

Då börjar vi den här tisdagen! Ikväll blir det långkok till middag så det är bäst att sätta igång med den snart. 

Kram. 

// Julias outfit idag, med ett par bruna byxor. Så himla söt body från Name.It. //

 

Amningsproblem (varning: inget för den äckelmagade!)

Hej fina ni! 

Kom ihåg att jag varnade er. Jag kommer berätta om en sak som hände mig under amningen och som inte är särskilt rumsren och som kanske kan få det att knyta sig lite i magen, men jag måste få berätta det. Jag måste få berätta det för att jag själv aldrig hade hört talas om det när det hände mig och att jag helt enkelt inte kunde varit förberedd på det - det fanns ju ingen som berättat vad som kunde ske under amningen. För när det väl hände så sa läkaren att "det var väldigt vanligt". 

Jag hade ammat Elise i ungefär 2 månader när jag plötsligt - framför Cancergalan - kände en knöl i mitt vänstra bröst. Jag trodde det var mjölkstockning och pumpade ut lite extra för att isåfall lätta på det. Ett par dagar senare så var det rött och gjort ont, så jag ringde amningsmottagningen. Jag kom in samma dag och hon konstaterade mjölkstockning. Sköterskan tömde bröstet helt och jag åkte hem. 5 dagar senare var det tillbaka igen - ondare än innan. Jag kom tillbaka och hon tömde bröstet igen (ont som fasen!), men ville att en läkare skulle kolla på det innan. Läkaren blev sen och jag fick istället en tid för ultraljud nästa dag. 

Så blev det fredag och jag mötte upp sköterskan från dagen innan och vi gick in till läkaren. Jag fick lägga mig på britsen och bröstet smörjdes in med gelé. Läkaren började undersöka. -"Mm. Jo, men där är den" säger han och allt jag ser är en svart fläck på skärmen. Där och då trodde jag att det var cancer. Den känslan går inte att förklara - men ni kan nog förstår min oro. Jag frågar vad det kan vara och han säger att det är en så kallad "bröstböld". Jag tittar frågande på honom och ber honom förklara mer. En bröstböld är en inflammation i bröstet som blivit varfylld. Den kan uppkomma av mjölkstockning eller av en vanlig infektion. Jag får en tid efter helgen för att tömma den.

Måndagen kommer och jag möter upp samma läkare igen. Mitt bröst har fått EMLA-kräm (bedövande) och läkaren har tagit fram den största nålen jag sett. -"Känner du det här?" frågar han och drar nålen längs med det bedövade området. -"Ja, fast inte så mycket" svarar jag och han sticker ner nålen i bröstet, suger ut varet och visar sen hans 'mästerverk' för mig. Varför trodde han att jag ville se det? Mitt ansikte blir vitt och jag klär på mig. 

En vecka senare var det tillbaka igen. 

Jag ringer in till amningsmottagningen igen och blir skickad till ett annat sjukhus. Jag får skjuts av min syster som även följer med in för att ta hand om Elise under tiden. En sköterska välkomnar oss och jag får lägga mig på en brits. Hon bedövar mig med en spruta den här gången och efter en stund kommer läkaren in. Han är trevlig, om än aningen hetsig, och frågar hur hög smärttröskel jag har. -"Du ser stark ut" säger han, -"Vill du ha mer bedövning?". Jag tackar nej och han börjar göra rent bröstet igen, lägger över ett vitt skynke med ett hål mitt på och jag börjar förstå att det är lite mer som ska göras idag. Jag hinner bara se att han tar upp en skalpell och att han sedan ber om papper för att torka. Jag är dum nog att titta dit en gång och ser att det kommer blod men tänker att det är bättre än smärtan denna bölden gett mig. 

-"Sådär, nu har jag satt i en kateter som måste tömmas 3 ggr per dag i 2 dagar" säger han. -"Jaha, ska jag ligga kvar här över natten eller ska jag komma hit ett par gånger varje dag..?" frågar jag. -"Nej, sånt här gör man själv hemma. Du ska få instruktioner och saker att ta med dig hem". Jag trodde han skämtade. 

Så fick jag tömma bröstet själv 6 gånger och jag minns hur jag räknade ner för varje tömning. Jag tycker ärligt talat att detta är en sjuk grej att behöva göra själv, men jag förstår också att man inte kan kräva detta av sjukvården heller - det hade tagit upp mycket tid såklart. 

Att få en sån här bröstböld känns ingenting förutom just i början och när man ska sätta in katetern. Sprutorna kändes ingenting och inte heller själva tömmandet hemma - det är bara så jäkla vidrigt!

Jag hoppas att ni slipper vara med om det själva, men till er som det händer: det är vanligare än man tror säger de, men hör du inte det från någon annan så kan du iallafall veta att jag hade det precis som dig.

Kram.

Som småbarnsförälder slipper du vara perfekt,

Jag kommer in i perioder där jag tänker att "nu jäklar - nu ska jag vara snygg varje dag!". Jag planerar att mina morgnar ska börja extra tidigt för att jag ska hinna fixa håret, matcha kläder, ta på mig snygga underkläder och jag ska köpa nytt smink som är anpassat perfekt till min hy. Ekologiskt kanske? Och av något lyxigt märke? Men jag vet inte vilka kläder jag ska ha - kanske ska använda mig av en personal shopper? Jag börjar googla och inser att utbudet inte är så stort i Göteborg så jag lägger ner det och tänker att en svart kavaj blir perfekt till de lika mörka jeansen jag har liggandes i garderoben. Nu ska jag inte till jobbet utan vara hemma med mina barn. Jag är mammaledig, men vill vara snygg ändå - för min egen skull såklart, och för min sambo. För att behålla den nykära känslan trots att han sett mig krysta ut två barn. Dagen därpå vaknar barnen och dagen är igång. Det fixas frukost, kläs på, ett barn somnar och jag passar på att duscha medan 'Babblarna' går på repeat. Jag borstar ut det blöta håret och tar på mig närmsta plagget som råkar vara ett par mysbyxor. Vi är försenade till BVC och jag tar tag i den alldeles för stora dunjackan, sätter ner barnen i vagnen, tar med vattenflaska till den stora och ilar iväg. Mascaraborsten ligger orörd i skåpet och jag har glömt att smörja in ansiktet. Det är kallt och folk måste tro att jag inte är klok som går utan vantarna och mössan som ligger kvar hemma på byrån. Lade jag ner BVC-boken i väskan efter att den äldsta läst i den för dockan? Fick jag med extrakläder till den minsta? Maten är nedpackad och ostkrokar för att avleda om det skulle behövas. Just det! Jag skulle ju vara snygg idag - skit också! Aja, vi börjar om imorgon - då har jag ju inget inbokat och hinner med att fixa mig. När jag var gravid med första barnet skulle jag minsann vara snygg och fräsch varje dag. Jag skulle lägga ansiktsmask en gång i veckan som jag inte ens gjorde innan, hålla efter utväxten, göra all mat från grunden, raka benen flera gånger i veckan och vara en chic mamma som var ute och lekte i parken varje dag mellan frukost och lunch. Jag skulle vara perfekt utan att ens veta vad det innebar. En sån mamma som pryder förstaomslaget på alla föräldratidningar, kanske? Som sitter där leendes med knallvita tänder och inte en kräkfläck så långt ögat kan nå. Så kom verkligheten och jag hann inte ens med hälften av allt som det innebar att vara en stylad morsa. Jag har fixat håret inför våra två dejter de senaste 1,5 åren, låtit foundationen stå orörd tills den blivit gammal, köpt upp alla barnmatsburkar i lokalbutiken och låtit stubbiga ben bli en livsstil. Jag har låtit tvätthögar växa, köpt alldeles för mycket hämtmat och förstått de som hoppas på att dygnet ska få fler timmar. Utöver det har jag hunnit stressa, prioriterat ställen att dammsuga och retat mig på fettfläckar som suttit på spegeln alldeles för länge. Jag vet inte varifrån alla måsten kom ifrån från första början, men jag vet att de inte betyder så mycket när allt kommer till kritan. Jag vet att jag inte ska skämmas för att mina barn fick pannkakor med sylt och grädde till middag, eller för att de satt i pyjamas under overallen när vi var i parken. Det spelar ingen roll om jag är top-notch när vi går ut med hunden eller om jag har haft samma tröja två mammaträffar i rad. Är det vinter så är man blek och har barnen smutsiga kläder så beror det på att vi pausade vi gungorna innan vi möttes upp. Jag hoppas att det är lika okej för dig som det är för mig att jag inte klockar mattider och att jag inte är som den mamman man kan läsa om i barnböckerna. Jag är perfekt för mina barn och jag gör så gott jag kan vad gäller allting - inget betyder mer än det. Istället för att tänka på hur mycket folk kanske bryr sig - så kan vi fokusera på hur lite de faktiskt gör det. Så sätter vi standarden därifrån tycker jag. Och plötsligt spelar inget mer än lycka någon roll. Kram till alla mammor som är perfekta precis som de är! parken2

1 månad efter förlossningen - baby och mamma,

Hej gulliga ni! I fredags blev Julia en månad! En hel månad - undra vart den tiden tog vägen. Jag ger livet som tvåbarnsmamma 10 av 10 och instämmer med de som säger att livet bara blir bättre med två barn. Hoppas de säger så om tre också ;) En månad utanför magen och hon har utvecklats så otroligt mycket!
  • Hon väger ca 1 kg mer än vad hon gjorde vid födseln - då vägde hon 4090g och utan att ha vägt henne den här veckan så skulle jag gissa på 5 kg ganska exakt nu.
  • Blicken fäster sig snabbt vid saker som rör sig. Hon kan redan följa Emmy bra med blicken och tittar oss direkt i ögonen.
  • Hon smilar upp sig för oss titt som tätt - då smälter mitt hjärta!
  • Hon är storlek 56 istället för 50/52.
  • Hennes hy ser 'renare' ut och alla röda märken som kan komma med födseln börjar försvinna helt. Ett litet storkbett kvar i pannan är det enda jag ser.
Jag känner mig helt återställd och mer därtill. Jag har cyklat och tränat styrka den här veckan - jag älskar känslan av träningsvärk! Det är inte mil ifrån att jag ger mig ut i löparspåret - det känner jag att min kropp hade klarat av! Nu är alla gravidkilon borta och jag är redo att stärka upp kroppen på nytt! Annat än det - låt tiden stå still! Jag njuter så av vår långvariga bebisbubbla. Kram. bebis

baby

// Jag älskar de här bilderna, men jag älskar den till höger helt otroligt mycket med Elises lilla finger som petar Julia i örat, haha! //

mage

// 1 månad efter förlossningen. // 

 

Kroppen 2 veckor efter förlossningen - oretuscherat,

Två veckor har gått sedan vi fick vårt andra barn - och att det var just andra barnet kändes under graviditeten. Det är 14,5 månader mellan barnen och det kändes i kroppen att de kom ganska tätt. Jag kunde inte träna som jag gjorde med Elise och jag var tröttare i ryggen under de sista veckorna, men det gick ju bra ändå och nu är jag påväg tillbaka till min forna starka kropp! Här är några små åkommor som jag märker av såhär 2 veckor efter andra förlossningen och som jag tänkte kanske kunde vara roligt att läsa? :)
  • Jag har glömt av hur man rakar benen. SÃ¥ känns det iallafall - idag ska jag ta fram gräsklipparen och bli av med de smÃ¥ strÃ¥na.
  • Brösten. De sticker lite precis som de gör när man ammar, men nu har de slutat göra ont när jag ammar och de smÃ¥ sÃ¥r jag fick har försvunnit - skönt!
  • Jag har 1,5 kg kvar att gÃ¥ ner innan jag är pÃ¥ min startvikt. Det och upp i lite muskler :)
  • Amningsbh:ar är inte sexigt. Jag har en som är lite mer 'formad' här hemma och som efterliknar en vanlig bh - men den är sÃ¥ opraktisk och gÃ¥r knappt att vika ner. SÃ¥ istället gÃ¥r jag runt i tygliknande pÃ¥sar med amningspads i. För att göra det hela lite mer oattraktivt när vi ändÃ¥ är i farten.
  • Avslaget är i princip borta. Vilket är sÃ¥ skönt! Det ger en smärre inblick i att vara pensionär.
  • Magen är platt igen, men tyvärr inte redo för Luciapokalen än.
  • Ã…derbrÃ¥cken är 95% borta! Det sa bara vips efter förlossningen! Jag ska ge det resterande till barnmorskebesöket och är de inte borta dÃ¥ - ja, dÃ¥ fÃ¥r nog herr doktor hjälpa till (eftersom det finns risk för proppar osv)
  • Jag har fÃ¥tt smÃ¥ bristningar pÃ¥ magen som fortfarande syns sÃ¥klart, men pÃ¥ köpet fick jag ocksÃ¥ tvÃ¥ underbara barn och hur klyschigt det än lÃ¥ter sÃ¥ bryr jag mig inte för fem öre. Var där dÃ¥, tänker jag bara.
Nu inväntar jag amningshåret, amningshjärnan och mjölkstockningen som inte gjort sig påmind än. Eller så hoppar vi över de stegen - vad säger ni? Kram. mage

Min krönika på minbebis.com,

Hej på er! Jag lovade er en liten överraskning igår och här kommer den! Kommer ni ihåg det här inlägget som jag skrev om min syn på smärtlindring? Idag har minbebis.com delat det på sin första sida och man kan numera även hitta det HÄR! Känns väldigt roligt och jag blir framförallt väldigt glad över att få chansen att nå ut till fler blivande/gravida/mammor där ute. Tack minbebis och jag hoppas att den blir läst och givande för många såklart :) Nu ska det badas här hemma - jag vet en tjej som smetat in håret med smör och en annan som ska få bada för första gången! Önska oss lycka till, haha. Kram. Skärmavbild 2015-12-15 kl. 13.22.36Skärmavbild 2015-12-15 kl. 13.25.33

Babybox,

Något vi fick på BB den här gången som vi inte fick första gången var en kasse fylld med saker till den första babytiden. Mitt i all trötthet så blev jag jätteglad, för hur mycket älskar vi inte våra gratis babyboxar? Jag har även fått en från Libero som jag har hört ska påminna om den här, men den har jag inte hunnit hämta ut än - får se till att det blir av i veckan så att ni får se den också. Jag tycker det är en bra idé det här med babyboxar - och en del är ju faktiskt riktigt generösa i sina gåvor också! Här kommer innehållet i den vi fick. babybox

2 paket blöjor, tvättmedel, Locobasekräm, Multi-MAM krämer, strumpor från Polarn&Pyret, 2 fria månader på Viaplay, 2 krämer mot torr hy/sår, rabatt hos Polarn&Pyret, Pampers och Neutral tvättmedel. 

Min förlossningsberättelse - Andra barnet,

Då var det äntligen dags för mig att sätta mig ner och dela med mig av mina andra förlossning. Det har inte riktigt sjunkit in att jag är tvåbarnsmamma än, trots att de båda två känns så självklara i mitt liv. Som om de var precis just de barnen vi skulle få. Det är en fin känsla. Så, förlossningen då alltså - nu kör vi! Jag var helt säker på att hon skulle komma runt vecka 37 - det var en väldigt stark känsla jag hade. Istället gick dagarna, veckorna, och datumet kom. Det blev den 27 november och ingen bebis syntes till. Ytterligare en vecka gick och jag började få förvärkar och kände att det tryckte på lite nedåt. På den nionde dagen över tiden så bestämde sig Fredrick för att ta en cykeltur och jag tog med Elise till skogen för att ta en rask promenad i regnet. När vi kom hem kände jag att trycket nedåt blev starkare och en känsla av träningsvärk infann sig down under. Morgonen därpå åkte Fredrick till jobbet och jag skrev ett inlägg om att det var den tionde dagen över tiden. Det gjorde mig ingenting att gå över, men det hade varit väldigt mycket säkrare om man visste exakt vilken dag man skulle behöva åka till förlossningen, helt klart. När inlägget var skrivet kände jag att trycket blev lite starkare, så jag satte mig och tog det lugnt. Så lugnt man kan med en liten raket här hemma :) Efter en stund skrev mamma att hon kunde komma förbi och avlasta lite (i form av kafferep) och jag skrev till Fredrick att han gärna fick komma hem igen. Han avslutade ett par saker på jobbet och var hemma strax innan 11. Jag förstod att något var på gång, men timmarna gick och jag tänkte att det nog skulle få vänta till natten eller morgonen därpå istället. Vid 17 börjar jag få ett par värkar varje halvtimme och jag känner att det kan vara bra att klocka för att ha koll. Klockan blir 20:30 och jag säger till Fredrick att det börjar kännas allt mer och mer. Ett par minuter senare säger jag att det inte finns en chans att vi är kvar hemma om 1 timme. När den timmen nästan gått ringer vi förlossningskoordinatorn och jag frågar vart vi ska åka. Hon hör på mig att jag inte vågar stanna hemma längre och efter värken mitt i samtalet så berättar hon att Mölndal har lediga platser. Jag blir glad inombords och tackar för hjälpen innan vi lägger på luren. Vi kommer in till Mölndal strax efter 22 och möts av en trevlig barnmorska. Alla vi mött hittills - vilket ändå är ett par stycken nu, haha - har varit mer än trevliga mot oss och jag kan inte säga nog hur nöjd jag varit med vårt val av sjukhus. När hon ser att jag har täta värkar så får jag snabbt komma in på ett rum där jag efter en kort stund ber om lustgas. Den bedövar värkarna och jag känner hur jag försvinner in i någon dimma. Det enda jag hör är Fredricks röst och jag tittar inte på något annat än på siffrorna som stiger på monitorn. När den går över 4 så börjar jag andas in. Först några snabba, korta andetag, för att sedan bara 'fylla på' och ta ett par lugna och djupa. När siffrorna går under 50 lägger jag bort masken och försöker hänga med i vad som händer runt omkring mig. Efter en stund märker jag att lustgasen inte hjälper de värkar som når upp över 70, och de höjer den till max. Någonstans innan 23 blir jag undersökt och de visar sig att jag är helt öppen och det enda som ska hända är att vi får träffa vår lilla tjej. Det kommer in ett gäng sköterskor och en praktikant (urgullig tjej - hon kommer bli en bra barnmorska!) och härifrån minns jag att jag bara tänkte "det här kommer jag ihåg" hela tiden. Det var verkligen en deja-vu om och om igen. Jag får känna på huvudet och jag känner bara att en krystvärk sköljer över mig, skriker rakt ut att jag kommer spricka och i nästa sekund har jag henne på mitt bröst. Det är en sån konstig grej det där - att man på något sätt får panik mitt i allt, när detta bara är slutet av förlossningen. Efter denna känsla är allting över och du ligger där, lyckligare än aldrig förr. Under tiden jag undersöktes och lustgasen försvann så skakade jag i hela kroppen. Jag var inte rädd, kände inget adrenalin - kroppen bara skakade hysteriskt mycket. Väldigt lustig känsla att förklara. Hade jag kunnat hade jag gått igenom den här upplevelsen flera gånger om. Mitt i all smärta finns något så häftigt, något så stort och det samarbetet jag fått med Fredrick under båda våra förlossningar går inte att förklara. Jag hör bara honom i mitt huvud och det är för honom jag kämpar. Att säga att man 'blir ett' räcker inte - man blir så mycket mer och kärleken växer till något helt otroligt. Tack för allt min kärlek. Och ett helt enormt tack till er som stöttat, önskat oss lycka till och som grattat såhär nu i efterhand. Ni är fantastiska på alla nivåer! Tusen kramar. förlossning3 förlossning2 förlossning